Lina

min kollega visade mig denna insändare i kvällsposten i tisdags. den grep mig så jag nästan grät och kände att jag ville dela med mig till er som inte läst det.

"Jag heter Liv och är en liten sommarkatt. Jag fann Familjen den sommaren. Familjen bodde i sin sommarstuga. Två små barn som med försiktiga händer smekte min lena mjuka päls och klappade min späda kropp.
Lekte med mig och höll mig i deras famnar.
De lät mig sova i deras sängar. Mamma och Pappa i Familjen såg till att jag fick mat varje dag.
Jag hade hittat ett hem.
Sommaren förflöt och allt var underbart för en liten kisse som jag.

 

När höstens löv började bekläda tomten packade familjen sina saker för hemfärd.
Jag fick inte förja med.
Pappa i familjen sa att "katter klarar sig själva och kan hitta mat, de är rovdjur."
Jag sattes ut på tomten. En filt och lite mat fick jag.
Tiden har gått, det är kallt och det blåser. Familjen kommer inte.



Jag heter Liv och är en liten katt med päls som bytts ut från fin och mjuk till glanslös och tunn.
Min då så trinda kropp har blivit mager. Jag är hungrig.
Ohyra har jag fått i min päls, inälvsparasiter i magen från de få möss jag hittat för att äta.
Skabb som kliar så jag rivit mig blodig i mina små öron.
Mina förut så vita fina tassar är nu smutsiga av allt letande och krafsande efter mat.
Jag går alltid tillbaka till Familjens tomt, för att se om de kanske, kanske finns där inne.
Men det gör dem inte.


Innan jag denna kalla mörka höstkväll somnar in för gott vill jag säga tack:
tack för att jag fick en kort tid av kärlek, mat och värme.
Men ni glömde bort mig. Liv, den lilla katten ni tog hand om och sedan övergav.
Det kommer jag aldrig kunna förstå.
Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde ni för fel?"




Jag blir så ledsen och arg när jag läser den. Men samtidigt så är den helt rätt. Det här händer så ofta.
Folk tar inget ansvar för djuren. Behandlar dem som skit.
Och vissa ska inte ha djur alls. Folk förstår inte vikten av att ta hand om och att ta ansvar för sina katter.
De MÅSTE kastreras om de ska springa ute.
Men folk skiter i det...
Min mamma har alltid sagt att jag älskar djur mer än människor...
Är det konstigt i en värld som detta?
och nån måste faktiskt slåss för dem som inte kan slåss för sig själva.

och det några få som gör det.
denna artikel var inskickad av
www.katthjälpen.nu
det finns även:
www.kks.se där jag själv skaffa min älskade Dexter när han var 4-5 månader gammal.
vi har även Tassebo precis utanför stan och en mängd flera sidor och hem som gör allt för att placera ut katterna och ge dem ett hem. om ni nån gång funderar på att skaffa en katt så kan ni väl göra det från en sådan sida?
för katternas skull, och för de som arbetar med detta.
de har även kattungar och i vissa fall raskatter om det nu är så himla viktigt.
visst, de kostar kanske mer än en kattunge på blocket men tänk på hur dem haft det innan, människorna jobbar ideellt + att överskott går till att kunna ta hand om fler katter.
och jag lovar, hittar du en katt i happaranda så kommer de fixa så att katten kommer hem till dig även om du bor i smygehuk, bara för att kunna ge den stackaren ett hem.
ni kan även skänka en liten summa pengar eller handla i deras shop. självklart går allt till mat, vet.vårt etc för katterna.